2019/10/29
Följande är en fortsättning på föregående kapitel.
Enhetligt minne skapat av totalitarism
Komfortkvinnornas statyer byggdes en efter en under Park Geun-Hye-administrationen, och jag tror att jag inte säger att bronsstatyer ökade för att Moon Jae-in-administrationen presenterade en vänsterman.
Statyn byggs inte av regeringen utan av den privata sektorn.
Det koreanska samhället som helhet är dock fångat i en besatthet av att den pro-japanska likvideringen ännu inte har slutförts och måste likvideras.
Tendensen till totalitarism är besatt av den besattheten.
Makten som bygger statyn är den vänstra fackföreningen, "Korean Confederation of Trade Unions", men de är lönsamma genom att bygga den statyn.
Att bygga en staty leder till totalitarism eftersom den är olagligt konstruerad och lämnas utan tillsyn, vilket är ett steg mot totalism. Det är vändpunkten; i den meningen är statyn av Daejeon mot lagen.
Men trots att statyn byggdes mot lagen deltog borgmästaren och kommunfullmäktiges ordförande i avtäckningsceremonin.
Vad som är totalitarism är att en ideologi dominerar allt.
I fd Sovjetunionens fall var det en ideologi som kallas revolution.
I Korea går en idé om att "pro-Japan måste likvideras" utöver lagen för att dominera samhället.
Det är totalitarism, och det är precis vad som hände i Daejeon.
Det var därför det var bortom totalitarismens vändpunkt.
Samtidigt byggs också en bronsstaty av en tröstkvinna i USA.
Det kanske inte strider mot amerikansk lag, men att stimulera japanerna genom att bygga en staty ökade japanska känslor av motvilja mot Korea.
Det syftar till att stärka ramen för pro-japansk likvidation i Korea.
Det är med andra ord inte en bronsstaty för koreaner som bor utomlands, utan en bronsstaty för att stimulera japanerna.
USA har bronsstatyer av Lincoln och Washington, som hedrar dessa människor.
Men förutom de tröstande kvinnorna och före detta arbetarstatyer som stimulerar japanerna, är det ett verktyg för att framkalla återuppbyggande smärta hos koreanska ungdomar som inte visste tiden. Det injicerar felaktig historia igenkänning som ger ilska och fula känslor.
Korea har en historisk uppfattning om att Japan med tvång gick in i den vackert utvecklade koreanska dynastin för mer än hundra år sedan och att knopparna av oberoende utveckling har tagits.
Ur ett historiskt perspektiv som förutsätter att Sydkorea skulle kunna få en mer underbar modernisering om bara Japan inte hade gått in, är det antiforeignismen som finns i den bakre delen.
I slutet av Joseon sa Heungseon Daewongun, "stängd för omvärlden och utvisning av utlänningar", men sådan chauvinism ligger bakom installationen av den nuvarande "utarbetade arbetarstatistiken".
Arbetarna på den tiden åkte till Japan för att tjäna pengar, men de påstods ha eliminerat alla sådana element och led precis som slavar.
Det är argumentet som chauvinismen framför.
Det "skapade minnet" som kommer att injiceras i det koreanska folket är bara ett; det är ett minne som inte tillåter existensen av andra minnen och som inte tillåter några invändningar, och det är totalitärt och farligt.
Invändningen är inte tillåten eftersom det är minnet som har skapats.
Förutom historiskt erkännande har Moonadministrationen många tecken på att sikta på totalitarism.
Konstitutionen säger att "folket har rätt att sträva efter lycka."
Rätten att sträva efter lycka bör vara varje individs rättighet. Ändå, med tanken att "nationen kommer att ge lycka till individen", antar regeringen en politik för att ge nationen den lycka som den skapar; detta är också totalitarism och standardisering.
En stor del av budgeten har investerats i ”samhällsomsorg” för äldre och kognitivt stöd. Ändå är denna policy baserad på idén att nationer ger enhetlig lycka genom att konsolidera individer i samhället (regionen). Det finns också en tendens till totalitarism.
Det mest avgörande elementet i fascismen är "att kombinera mänskliga tankar till en", och jag tror att det är riskabelt att försöka förena "den tidigare synen på historien" i synnerhet.
Den här artikeln fortsätter.