見出し画像

読書ノート「アウトサイダー」/ コリン・ウィルソン 1-1 バクシーシ山下氏とか北方謙三氏とか

 

まずは、発掘したコリン・ウィルソンの「アウトサイダー」1957年出版、これは何刷目のものかはわからない、である酷くボロボロなオレの蔵書の状態を見ていただく。
 わ、目次ねぇや。尻拭いたんかなぁ。などと。

 これを書くにあたって思い出したことがある。政治学科の後輩でもあったガールフレンドがゼミで読むのだと、しかしよりによって、この本かと思いながら、まぁ、貸しても良かったんだが、売る本探す、と、二人して京都中の古本屋回って、この本探したことがある。すると、なんと、驚愕の事実! この本、実はハードカバーがあったのだ。彼女はいまもこの本もってるんだろうか? まぁ、どうでもいいけどね。

 それはそれとして、第一章、アンリ・バルビュスという作家の「地獄」という小説を取り扱っている。何十年ぶりか読み返すたびに、当時思ってたこと、バクシーシ山下氏かカンパニー松尾氏か。チョコボール向井氏ではなかったと思う。多分バクシーシ山下氏だったはず、と思い、確認するために検索したら、画像のトップ、高校の同級生の釣埼清隆君との対談のスナップ、二人が並んで写っている写真が出てきて、吹いた。
 あぁ、釣埼、君はそう奴だったよ。
 大学入って、最初に住んだのは、京都の南の端の向島。とても治安が良さげな所とは言えない場所だった。何しろ100年前は巨椋池という巨大な水たまりの水の底で、陸地になってから住みついた人たちも・・・って。まぁ、今はかなりその辺改善されて、九龍城並みのスラムだった団地も明るい感じになったのだと聞くが。
 その片隅にあった、その時は前の道舗装すらされていないようなところの書店でなぜか「オレンジ通信」というアダルトビデオ紹介誌のライター欄を立ち読みしていた。なぜ、そんなページを選んで立ち読みしてたんだろう?とにかくそのライター紹介欄で釣埼清隆の名前を見つけたのさ。お前、慶応行ったんじゃなかったのか? まぁ、大学行きながらアルバイトなのかもしれないが。

 って、釣崎の事はこの際いいんだよ。バクシーシ山下氏が確か、「キン〇マ軽くしときゃ、この世の7割方の悩みなんて消えてなくなるんだよ」みたいなことを行ってたような気がしていたので、実際どう言っていたのか確認するためだったが、それらしき大昔の言葉出てこなかった。
 似たような言葉で、北方謙三氏の「ソープへ行け」っていうのもあるな。

 ひどく乱暴な言い方であるが、まぁとにかく、万全とは言わないまでも、然るべき時期、なるべく早いうちに、性生活が充足されていれば、割とその後のぐじゃぐじゃした感情は回避できる。かなりの確率で確かであるように思う。
 逆ベクトルで言えば、性的な部分で虐げられることなく全ての女性が思ったような王子様と結ばれることができるなら、フェミニズムなんて生まれなかったかもね。
 まぁ、どちらにしても、それらはちょっと考えれば理論的に不可能であることはすぐわかるんだが。

 最も必要なときに、性生活性衝動を充足満たされなくて、問題がそれだけで済まなくなり、っていう話ではあると思う。

 言ってみれば、アンリ・バルビュスの「地獄」というのは、田山花袋から先ごろ亡くなった西村賢太氏に続く、私小説と言っていい。作家は負の感情を原稿用紙、またはキーボードに叩きつける。読み手は疲労感とか何か名状しがたい暗い気持ちのお裾分けを、しかし、喜んでいただいているのだから、私小説を読む行為というのも、なかなかマゾヒスティックな所業であるのかもしれない。

 それぞれが全く別の個別の物語であるから、文字通り私小説なんだが、その中でついつい類型的なものを考えたり、自分と似ている又は同じものを感じ、重い気持ちになったり、明らかに自分とは違うところを見出し、なぜか安心してしまったり。

 なぜかね、その時のぐじゃぐじゃな感情をちゃんと刮目して見定めよ、と、ゴーストが囁いたりするんだが、まぁ、そんな感じで読み進めていく。

First of all, I would like you to take a look at the state of my very dilapidated book collection, Colin Wilson's ``The Outsider,'' published in 1957, but I don't know what edition it is.
Wow, there's a table of contents. I wonder if I wiped my ass. etc.

I remembered something when writing this. My girlfriend, who was also my junior in the Department of Political Science, was going to read this book in a seminar, so I thought it was this book, but I could have lent it to her, but the two of us went to used bookstores all over Kyoto, looking for a book to sell. I've been looking for this book. Then, what a surprising fact! This book actually had a hardcover. Does she still have this book? Well, it doesn't matter.

That being said, the first chapter deals with the novel ``Inferno'' by a writer named Henri Barbus. Every time I read it again for the first time in decades, I think back to what I thought at the time: Mr. Bakshishi Yamashita or Mr. Company Matsuo. I don't think it was Chocoball Mukai. I thought it was probably Mr. Bakshishi Yamashita, so I searched to find out and found the top image, a snapshot of his conversation with his high school classmate Kiyotaka Tsurisaki, and a photo of the two of them side by side. blew.
Ah, Tsurisaki, you were that guy.
The first place I lived after entering university was Mukojima, the southern tip of Kyoto. It was not a very safe place. After all, 100 years ago, people lived at the bottom of a huge puddle called Ogura Pond, after it became land... Well, I hear that things have improved quite a bit now, and the housing complex that used to be a slum like Kowloon City has become brighter.
In the corner of the bookstore, the road in front of which wasn't even paved at the time, I found myself browsing the writer section of an adult video introduction magazine called ``Orange Tsushin.'' Why did you choose such a page to browse? Anyway, I found Kiyotaka Tsurisaki's name in the writer introduction section. Didn't you go to Keio? Well, I might be working part-time while going to university.

Well, Tsurisaki is fine at this point. I had the impression that Mr. Bakshishi Yamashita was saying something like, ``If you lighten up a bit, 70% of the worries in this world will disappear,'' so I'd like to confirm what he actually said. However, I couldn't find any such ancient words.
A similar phrase is Kenzo Kitakata's ``Go to the soap.''

It's a very rough way to say it, but in any case, even if it's not perfect, if you have a satisfying sex life at the appropriate time, as early as possible, you can avoid the messy feelings that come afterward. I think that's pretty likely.
To put it in the opposite direction, if every woman could marry the prince she wanted without being sexually oppressed, feminism might never have been born.
Well, either way, if you think about it a little, you'll quickly realize that it's theoretically impossible.

I think the problem goes beyond just not being able to satisfy your sexual urges when you need it most.

In other words, Henri Barbus's ``Hell'' can be said to be a personal novel, following on from Tayama Hanabukuro and the recently deceased Kenta Nishimura. Writers tap their negative emotions onto manuscript paper or keyboards. However, since the reader enjoys the feeling of exhaustion and other dark feelings that cannot be described, the act of reading a personal novel may be quite a masochistic act.

Each story is a completely different and individual story, so it is literally a personal novel, but I often find myself thinking about similar things, feeling things that are similar or the same as myself, and feeling heavy, or clearly feeling like myself. I found something different about it, and for some reason I felt relieved.

For some reason, the ghost whispers to me to take a closer look and assess my confusing emotions at that moment, but that's how I read on.

Tout d'abord, j'aimerais que vous jetiez un coup d'œil sur l'état de ma collection de livres très délabrée, « The Outsider » de Colin Wilson, publié en 1957, mais je ne sais pas de quelle édition il s'agit.
Wow, il y a une table des matières. Je me demande si je me suis essuyé le cul. etc.

Je me suis souvenu de quelque chose en écrivant ceci : ma petite amie, qui était aussi ma junior au Département de sciences politiques, allait lire ce livre lors d'un séminaire, alors j'ai pensé que c'était ce livre, mais j'aurais pu le lui prêter, mais Nous sommes allés tous les deux dans des librairies d'occasion partout à Kyoto, à la recherche d'un livre à vendre. Je cherchais ce livre. Ensuite, quel fait surprenant ! Ce livre avait en fait une couverture rigide. Est-ce qu'elle a toujours ce livre ? Eh bien , cela n'a pas d'importance.

Ceci étant dit, le premier chapitre traite du roman « L'Enfer » d'un écrivain nommé Henri Barbus. Chaque fois que je le relis pour la première fois depuis des décennies, je repense à ce que je pensais à l'époque : M. Bakshishi Yamashita ou M. Company Matsuo. Je ne pense pas que ce soit Chocoball Mukai. Je pensais que c'était probablement M. Bakshishi Yamashita, alors j'ai cherché pour le savoir et j'ai trouvé l'image du haut, un instantané de sa conversation avec son camarade de lycée Kiyotaka. Tsurisaki, et une photo d'eux deux côte à côte.
Ah, Tsurisaki, tu étais ce type.
Le premier endroit où j'ai vécu après mon entrée à l'université était Mukojima, la pointe sud de Kyoto. Ce n'était pas un endroit très sûr. Après tout, il y a 100 ans, les gens vivaient au fond d'une immense flaque appelée l'étang d'Ogura, après que celui-ci soit devenu terre. .. Eh bien, j'ai entendu dire que les choses se sont un peu améliorées maintenant et que le complexe d'habitations qui était autrefois un bidonville comme Kowloon City est devenu plus lumineux.
Dans le coin de la librairie, dont la route n'était même pas pavée à l'époque, je me suis retrouvé à parcourir la section écrivain d'un magazine d'introduction vidéo pour adultes appelé « Orange Tsushin ». Pourquoi avoir choisi une telle page. Pour parcourir ? Quoi qu'il en soit, j'ai trouvé le nom de Kiyotaka Tsurisaki dans la section d'introduction de l'écrivain. N'êtes-vous pas allé à Keio ? Eh bien, je travaille peut-être à temps partiel tout en allant à l'université.

Eh bien, Tsurisaki va bien à ce stade. J'avais l'impression que M. Bakshishi Yamashita disait quelque chose comme : « Si vous vous détendez un peu, 70 % des soucis dans ce monde disparaîtront », alors j'aimerais pour confirmer ce qu'il a réellement dit, mais je n'ai pas trouvé de mots aussi anciens.
Une phrase similaire est « Allez au savon » de Kenzo Kitakata.

C'est une façon très dure de le dire, mais de toute façon, même si ce n'est pas parfait, si vous avez une vie sexuelle satisfaisante au moment opportun, le plus tôt possible, vous pouvez éviter les sentiments désordonnés qui surviennent par la suite. Très probablement.
Dans le sens inverse, si chaque femme pouvait épouser le prince qu’elle voulait sans être sexuellement opprimée, le féminisme n’aurait peut-être jamais vu le jour.
Bon, de toute façon, si vous y réfléchissez un peu, vous vous rendrez vite compte que c’est théoriquement impossible.

Je pense que le problème va au-delà du simple fait de ne pas pouvoir satisfaire vos pulsions sexuelles lorsque vous en avez le plus besoin.

En d'autres termes, « l'Enfer » d'Henri Barbus peut être considéré comme un roman personnel, à la suite de Tayama Hanabukuro et de Kenta Nishimura, récemment décédé. Les écrivains transcrivent leurs émotions négatives sur du papier manuscrit ou sur des claviers. Cependant, comme le lecteur aime le sentiment d'épuisement et autres sentiments sombres qui ne peuvent être décrits, l'acte de lire un roman personnel peut être un acte assez masochiste.

Chaque histoire est une histoire complètement différente et individuelle, c'est donc littéralement un roman personnel, mais je me retrouve souvent à penser à des choses similaires, à ressentir des choses qui sont similaires ou identiques aux miennes, et à me sentir lourde, ou clairement à me sentir moi-même. J'ai trouvé quelque chose de différent et, pour une raison quelconque, je me suis senti soulagé.

Pour une raison quelconque, le fantôme me murmure de regarder de plus près et d'évaluer mes émotions confuses à ce moment-là, mais c'est ainsi que j'ai continué à lire.

Zunächst möchte ich Sie bitten, einen Blick auf den Zustand meiner sehr heruntergekommenen Büchersammlung „The Outsider“ von Colin Wilson aus dem Jahr 1957 zu werfen, aber ich weiß nicht, um welche Ausgabe es sich handelt.
Wow, da gibt es ein Inhaltsverzeichnis. Ich frage mich, ob ich mir den Arsch abgewischt habe. usw.

Als ich das schrieb, fiel mir etwas ein: Meine Freundin, die auch meine Juniorin im Fachbereich Politikwissenschaft war, wollte dieses Buch in einem Seminar lesen, also dachte ich, es wäre dieses Buch, aber ich hätte es ihr leihen können, aber Wir gingen beide zu Antiquariaten in ganz Kyoto und suchten nach einem Buch zum Verkauf. Ich habe nach diesem Buch gesucht. Was für eine überraschende Tatsache! Dieses Buch hatte tatsächlich ein gebundenes Buch. Hat sie dieses Buch noch? Naja , es spielt keine Rolle.

Das erste Kapitel befasst sich jedoch mit dem Roman „Inferno“ eines Schriftstellers namens Henri Barbus. Jedes Mal, wenn ich ihn zum ersten Mal seit Jahrzehnten wieder lese, denke ich an das zurück, was ich damals dachte: Herr Bakshishi Yamashita oder Mr. Company Matsuo. Ich glaube nicht, dass es Chocoball Mukai war. Ich dachte, es wäre wahrscheinlich Mr. Bakshishi Yamashita, also suchte ich danach und fand das obere Bild, einen Schnappschuss seines Gesprächs mit seinem Highschool-Klassenkameraden Kiyotaka Tsurisaki und ein Foto der beiden Seite an Seite. Geplatzt.
Ah, Tsurisaki, du warst dieser Typ.
Der erste Ort, an dem ich nach meinem Studium lebte, war Mukojima, die Südspitze von Kyoto. Es war kein sehr sicherer Ort, schließlich lebten die Menschen vor 100 Jahren am Grund einer riesigen Pfütze namens Ogura Pond, nachdem diese zu Land geworden war. .. Nun ja, ich habe gehört, dass sich die Lage mittlerweile deutlich verbessert hat und der Wohnkomplex, der früher ein Slum wie Kowloon City war, heller geworden ist.
In einer Ecke des Buchladens, dessen Straße zu diesem Zeitpunkt noch nicht einmal gepflastert war, stöberte ich im Autorenbereich eines Video-Einführungsmagazins für Erwachsene mit dem Titel „Orange Tsushin“. Warum haben Sie sich für eine solche Seite entschieden? zum Stöbern? Wie auch immer, ich habe den Namen von Kiyotaka Tsurisaki im Abschnitt mit der Einführung des Autors gefunden. Bist du nicht bei Keio gewesen? Naja, vielleicht arbeite ich nebenbei, während ich zur Universität gehe.

Nun, Tsurisaki geht es zu diesem Zeitpunkt gut. Ich hatte den Eindruck, dass Herr Bakshishi Yamashita so etwas sagen würde wie: „Wenn Sie ein bisschen lockerer werden, werden 70 % der Sorgen auf dieser Welt verschwinden“, also würde ich gerne um zu bestätigen, was er tatsächlich gesagt hat. Ich konnte jedoch keine derart alten Wörter finden.
Ein ähnlicher Satz ist Kenzo Kitakatas „Go to the Soap“.

Es ist eine sehr grobe Art, es auszudrücken, aber auf jeden Fall, auch wenn es nicht perfekt ist, wenn man zum richtigen Zeitpunkt und so früh wie möglich ein befriedigendes Sexualleben hat, kann man die chaotischen Gefühle vermeiden, die danach aufkommen. Ich denke, das ist so Ziemlich wahrscheinlich.
Anders ausgedrückt: Wenn jede Frau den Prinzen heiraten könnte, den sie wollte, ohne sexuell unterdrückt zu werden, wäre der Feminismus vielleicht nie entstanden.
Nun ja, so oder so, wenn man ein wenig darüber nachdenkt, wird einem schnell klar, dass es theoretisch unmöglich ist.

Ich denke, das Problem geht darüber hinaus, dass man seinen sexuellen Drang nicht befriedigen kann, wenn man ihn am meisten braucht.

Mit anderen Worten kann man Henri Barbus‘ „Hölle“ als einen persönlichen Roman bezeichnen, der an Tayama Hanabukuro und den kürzlich verstorbenen Kenta Nishimura anknüpft. Schriftsteller tippen ihre negativen Emotionen auf Manuskriptpapier oder Tastaturen. Da der Leser jedoch Freude daran hat Wenn man ein Gefühl der Erschöpfung und andere dunkle Gefühle hat, die man nicht beschreiben kann, kann das Lesen eines persönlichen Romans ein ziemlich masochistischer Akt sein.

Jede Geschichte ist eine völlig andere und individuelle Geschichte, es handelt sich also im wahrsten Sinne des Wortes um einen persönlichen Roman, aber ich ertappe mich oft dabei, dass ich über ähnliche Dinge nachdenke, Dinge fühle, die mir ähnlich oder gleich sind, und mich schwer fühle oder mich eindeutig wie ich selbst fühle. I Ich fand etwas anderes daran und fühlte mich aus irgendeinem Grund erleichtert.

Aus irgendeinem Grund flüstert mir der Geist zu, ich solle genauer hinschauen und meine verwirrenden Gefühle in diesem Moment einschätzen, aber so lese ich weiter.

En primer lugar, me gustaría que echara un vistazo al estado de mi muy ruinosa colección de libros, "The Outsider" de Colin Wilson, publicado en 1957, pero no sé qué edición es.
Vaya, hay un índice. Me pregunto si me limpié el culo, etc.

Recordé algo al escribir esto. Mi novia, que también era mi junior en el Departamento de Ciencias Políticas, iba a leer este libro en un seminario, así que pensé que era este libro, pero se lo podría haber prestado, pero Los dos fuimos a librerías usadas por todo Kyoto, buscando un libro para vender. He estado buscando este libro. Entonces, ¡qué hecho tan sorprendente! Este libro en realidad tenía tapa dura. ¿Ella todavía tiene este libro? Bueno , no importa.

Dicho esto, el primer capítulo trata de la novela "Inferno" de un escritor llamado Henri Barbus. Cada vez que la leo de nuevo por primera vez en décadas, pienso en lo que pensé en ese momento: Sr. Bakshishi. Yamashita o el Sr. Company Matsuo. No creo que fuera Chocoball Mukai. Pensé que probablemente era el Sr. Bakshishi Yamashita, así que busqué y encontré la imagen superior, una instantánea de su conversación con su compañero de secundaria Kiyotaka. Tsurisaki, y una foto de los dos uno al lado del otro explotó.
Ah, Tsurisaki, tú eras ese tipo.
El primer lugar donde viví después de entrar en la universidad fue Mukojima, el extremo sur de Kioto. No era un lugar muy seguro. Después de todo, hace 100 años, la gente vivía en el fondo de un enorme charco llamado estanque Ogura, después de que se convirtiera en tierra. ... Bueno, he oído que las cosas han mejorado bastante ahora, y el complejo de viviendas que solía ser un barrio pobre como la ciudad de Kowloon se ha vuelto más brillante.
En la esquina de la librería, cuyo camino ni siquiera estaba pavimentado en ese momento, me encontré hojeando la sección de escritores de una revista de presentación en video para adultos llamada "Orange Tsushin". ¿Por qué elegiste esa página? ¿Para navegar? De todos modos, encontré el nombre de Kiyotaka Tsurisaki en la sección de introducción del escritor. ¿No fuiste a Keio? Bueno, podría estar trabajando a tiempo parcial mientras voy a la universidad.

Bueno, Tsurisaki está bien en este punto. Tuve la impresión de que el Sr. Bakshishi Yamashita estaba diciendo algo como: "Si te relajas un poco, el 70% de las preocupaciones en este mundo desaparecerán", así que me gustaría para confirmar lo que realmente dijo, pero no pude encontrar ninguna palabra tan antigua.
Una frase similar es "Ve al jabón" de Kenzo Kitakata.

Es una forma muy aproximada de decirlo, pero en cualquier caso, incluso si no es perfecto, si tienes una vida sexual satisfactoria en el momento adecuado, lo antes posible, puedes evitar los sentimientos desagradables que vienen después. Muy probable.
Para decirlo en la dirección opuesta, si cada mujer pudiera casarse con el príncipe que deseaba sin ser oprimida sexualmente, es posible que el feminismo nunca hubiera nacido.
Bueno, de cualquier manera, si lo piensas un poco, rápidamente te darás cuenta de que es teóricamente imposible.

Creo que el problema va más allá de no poder satisfacer tus impulsos sexuales cuando más los necesitas.

En otras palabras, se puede decir que "El infierno" de Henri Barbus es una novela personal, continuación de Tayama Hanabukuro y del recientemente fallecido Kenta Nishimura. Los escritores plasman sus emociones negativas en papel manuscrito o en teclados. Sin embargo, dado que el lector disfruta del sensación de agotamiento y otros sentimientos oscuros que no se pueden describir, el acto de leer una novela personal puede ser un acto bastante masoquista.

Cada historia es una historia completamente diferente e individual, por lo que es literalmente una novela personal, pero a menudo me encuentro pensando en cosas similares, sintiendo cosas similares o iguales a mí, y sintiéndome pesado, o sintiéndome claramente como yo mismo. Encontré algo diferente y por alguna razón me sentí aliviado.

Por alguna razón, el fantasma me susurra que mire más de cerca y evalúe mis confusas emociones en ese momento, pero así es como sigo leyendo.

首先,我想讓你看一下我的非常破舊的藏書,科林·威爾遜1957年出版的《局外人》,但我不知道它是什麼版本。
哇,有一個目錄。我想知道我是否擦過屁股等等。

寫這篇文章的時候我想起一件事,我的女朋友,也是我政治學系的大三學生,要在研討會上看這本書,所以我以為是這本書,但我本來可以藉給她的,但是我們兩個人跑遍了京都各地的二手書店,想找一本可以賣的書。我一直在找這本書。然後,令人驚訝的是,這本書居然有精裝本。她還有這本書嗎?嗯, 沒關係。

話雖這麼說,第一章是關於亨利·巴布斯(Henri Barbus)作家的小說《地獄》。幾十年來,每次我再次讀到它時,我都會回想起我當時的想法:巴克什什先生山下還是Company Matsuo先生。我不認為是Chocoball Mukai。我認為這可能是Bakshishi Yamashita先生,所以我搜索了一下,找到了最上面的圖片,是他和高中同學Kiyotaka談話的快照突崎,兩人的並肩合照炸了。
啊,津崎,你就是那個傢伙。
我進入大學後住的第一個地方是京都南端的向島,那裡並不是一個很安全的地方,畢竟100年前,人們住在一個叫小倉池的巨大水坑的底部,後來它變成了陸地。 .. 嗯,聽說現在情況已經好多了,以前像九龍城那樣的貧民窟的住宅區也變得明亮了。
在書店的角落裡,前面的路當時還沒有鋪好,我發現自己正在瀏覽一本名為“Orange Tsushin”的成人視頻介紹雜誌的作家部分。為什麼選擇這樣的頁面瀏覽?總之,我在作家介紹欄裡找到了吊崎清隆的名字。你不是去慶應義塾嗎?嗯,我可能一邊上大學一邊打工。

嗯,Trisaki在這一點上還好。我印像中Bakshishi Yamashita先生說過“如果你稍微放鬆一點,這個世界上70%的煩惱就會消失”,所以我想為了證實他到底說了什麼。但是,我找不到任何這樣的古詞。
類似的短語是喜多方賢三 (Kenzo Kitakata) 的“去肥皂劇”。

說起來很粗暴,但無論如何,即使不完美,如果你在適當的時間、儘早的擁有一次滿意的性生活,就可以避免隨之而來的亂七八糟的感覺。我想那就是很有可能。
反過來說,如果每個女人都能嫁給自己想要的王子,而不受性壓迫,女權主義可能永遠不會誕生。
好吧,無論哪種方式,如果你稍微思考一下,你很快就會意識到這在理論上是不可能的。

我認為問題不僅僅是在你最需要的時候無法滿足你的性衝動。

換句話說,亨利·巴布斯的《地獄》可以說是一部繼田山花袋和剛去世的西村健太之後的個人小說。作家們把自己的負面情緒投射在稿紙上或鍵盤上。然而,由於讀者喜歡的是疲憊感和其他無法描述的黑暗感覺,閱讀個人小說的行為可能是一種相當受虐的行為。

每個故事都是一個完全不同的個人故事,所以它實際上是一本個人小說,但我經常發現自己在思考類似的事情,感受與自己相似或相同的事情,並感到沉重,或者明顯感覺像自己。發現了一些不一樣的東西,不知為什麼我感到鬆了口氣。

出於某種原因,鬼魂低聲對我說,讓我仔細觀察並評估我當時令人困惑的情緒,但這就是我繼續讀下去的方式。

Först och främst skulle jag vilja att du tar en titt på läget för min mycket förfallna boksamling, Colin Wilsons "The Outsider", publicerad 1957, men jag vet inte vilken upplaga det är.
Oj, det finns en innehållsförteckning. Jag undrar om jag torkade mig i rumpan osv.

Jag kom ihåg något när jag skrev detta.Min flickvän, som också var min junior på statsvetenskapliga institutionen, skulle läsa den här boken på ett seminarium, så jag trodde att det var den här boken, men jag kunde ha lånat ut den till henne, men vi två gick till begagnade bokhandlar över hela Kyoto och letade efter en bok att sälja. Jag har letat efter den här boken. Sedan, vilket överraskande faktum! Den här boken hade faktiskt en inbunden bok. Har hon fortfarande den här boken? , det spelar ingen roll.

Med det sagt, det första kapitlet handlar om romanen ``Inferno'' av en författare som heter Henri Barbus. Varje gång jag läser den igen för första gången på decennier, tänker jag tillbaka på vad jag tänkte då: Mr. Bakshishi Yamashita eller Mr Company Matsuo. Jag tror inte att det var Chocoball Mukai. Jag trodde att det förmodligen var Mr. Bakshishi Yamashita, så jag sökte för att ta reda på det och hittade den översta bilden, en ögonblicksbild av hans samtal med sin gymnasieklasskamrat Kiyotaka Tsurisaki och ett foto av de två sida vid sida blåste.
Ah, Tsurisaki, du var den där killen.
Det första stället jag bodde efter att jag kom in på universitetet var Mukojima, Kyotos södra spets. Det var inte en särskilt säker plats. Trots allt, för 100 år sedan, bodde människor längst ner i en enorm pöl som heter Ogura Pond, efter att den blivit land. .. Tja, jag hör att saker och ting har förbättrats ganska mycket nu, och bostadskomplexet som brukade vara ett slumområde som Kowloon City har blivit ljusare.
I hörnet av bokhandeln, vars väg framför inte ens var asfalterad vid den tiden, fann jag mig själv och bläddrade i skribentsektionen i en videointroduktionstidning för vuxna som heter "Orange Tsushin". Varför valde du en sådan sida. Hur som helst, jag hittade Kiyotaka Tsurisakis namn i författarens introduktionssektion. Gick du inte till Keio? Tja, jag kanske jobbar deltid medan jag går på universitetet.

Nåväl, Tsurisaki mår bra vid det här laget. Jag hade intrycket att herr Bakshishi Yamashita sa något i stil med, "Om du lättar upp lite kommer 70 % av bekymmer i den här världen att försvinna", så jag skulle vilja för att bekräfta vad han faktiskt sa, men jag kunde inte hitta några sådana gamla ord.
En liknande fras är Kenzo Kitakatas "Gå till tvålen."

Det är ett väldigt grovt sätt att säga det, men i alla fall, även om det inte är perfekt, om du har ett tillfredsställande sexliv vid lämplig tidpunkt, så tidigt som möjligt, kan du undvika de röriga känslorna som kommer efteråt. Jag tror att det är Ganska troligt.
För att uttrycka det i motsatt riktning, om varje kvinna kunde gifta sig med den prins hon ville utan att bli sexuellt förtryckt, kanske feminismen aldrig hade fötts.
Nåväl, hur som helst, om du tänker efter lite kommer du snabbt att inse att det är teoretiskt omöjligt.

Jag tror att problemet går längre än att bara inte kunna tillfredsställa dina sexuella drifter när du behöver det som mest.

Med andra ord kan Henri Barbus ``Helvete'' sägas vara en personlig roman, efter Tayama Hanabukuro och den nyligen avlidne Kenta Nishimura. Författare trycker sina negativa känslor på manuskriptpapper eller tangentbord. Men eftersom läsaren njuter av känsla av utmattning och andra mörka känslor som inte går att beskriva, kan handlingen att läsa en personlig roman vara en ganska masochistisk handling.

Varje berättelse är en helt annan och individuell berättelse, så det är bokstavligen en personlig roman, men jag kommer ofta på mig själv med att tänka på liknande saker, känna saker som liknar mig själv, och känner mig tung eller tydligt som mig själv. hittade något annorlunda om det, och av någon anledning kände jag mig lättad.

Av någon anledning viskar spöket till mig att jag ska ta en närmare titt och bedöma mina förvirrande känslor i det ögonblicket, men det är så jag läser vidare.

この記事が参加している募集

読書感想文

この記事が気に入ったらサポートをしてみませんか?